Jättarna betyder

Varför skulle jättarna ha kastat klippblock?

Jättar skelett

När de ligger i närheten av kyrkor tänkte man sig att det var jättar som en gång i tiden kastat dem mot kyrkorna på grund av att de inte stod ut med klangen från kyrkklockorna. Men de var inte särskilt duktiga på att kasta, eftersom jättarna alltid missade, eller så orkade de inte kasta stenarna hela vägen. Det finns också sägner om en jättekvinna som fyller sitt förkläde med sten.

Hennes avsikt var att kasta stenarna på eller hälla dem över en kyrka, men när hon hörde klockorna ringa tog hon till flykten under det att stenarna ramlade ut och bildade stenrösen, eller spreds ut på marken där hon sprang. Att jättar inte tålde klang från kyrkklockor har de gemensamt med trollen och är en av anledningarna till att de med tiden valde att flytta bort.

Bild från boken Berättelser vid ett träd som föreställer den sten som enligt sägnen kastats dit av Storbergsjätten. Byggmästare Jättarna hade inte mycket till övers för kristendomen, men det hindrade dem inte från att faktiskt hjälpa till med att bygga kyrkor — om de bara lovades en tillräckligt stor belöning. En berömd sägen som återberättats från många håll i vårt land handlar om hur en jätte, eller ett troll, anlitas för att bygga en kyrka.

De var ju oerhört starka och kunde därför mot att de erbjöds en omöjlig belöning, som solen, månen eller prästens liv, övertalas att hjälpa till. Det gällde dock att se upp eftersom jättarna arbetade väldigt snabbt. Om de inte hejdades kunde de hinna bygga klart inom avtalad tid och därmed få rätt till sin lön. Ett sätt att stoppa jätten var genom att ta reda på dennes riktiga namn.

Enligt flera sägner så fick en människa som var ute och gick höra röster inifrån ett berg. Ibland var det en vaggvisa som sjöngs och ibland hördes jättarna prata med varandra i berget. Genom detta avslöjades jättens riktiga namn. När sedan jätten lade de sista stenarna på plats, om det så bara var att fästa korset på kyrktornet, gällde det att snabbt uttala namnet.

Då var jätten tvungen att lyda och försvinna från platsen. Denna sägen är spridd över hela Norden. I Sverige är den framför allt förknippad med jätten Finn som sägs ha byggt domkyrkan i Lund. Jättens starka dotter Många jättar levde ensamma men det finns också beskrivningar av jättar som levde i familj. I både sagor och sägner berättas om en vacker jättedotter som en bondson förälskar sig i.

Det berättas om hur en pojke eller en ung man vallade boskap i närheten av bergen när han fick syn på henne. Genom att kasta något av stål mellan sig och jättinnan fick han makt över henne och gifte sig. Att män fantiserade om kvinnor som de kunde få makt över kan också jämföras med en del sägner om skogsrået eller maran. I en del uppteckningar finns en moralisk påminnelse om att inte bete sig illa mot sin hustru.

En dag visade hon sin styrka genom att räta ut en hästsko utan större ansträngning. Mannen blev förskräckt och frågade varför hon låtit honom behandla henne illa under alla år. Hon svarade att hennes mor lärt henne goda vanor, men det hade inte hans mor gjort. Från den dagen slog han henne aldrig mer.

I dessa heliga skrifter är jättar ett uråldrigt folk som levde innan syndafloden. De gick under på grund av sina synder mot Gud. Varelser som påminner om jättar beskrivs också i olika religioner och i folktro från bland annat Asien, Afrika och Syd- och Nordamerika. Kanske är det därför de är så stora och starka?

Ordet jätte används över olika delar av vårt land, men kan uttalas lite olika beroende på dialekt. Andra jättar förknippades med lokala platser, ofta till oliks berg, till exempel Svantåsagubben , Gamselegubben , Digerrörskäringen , Hundhuvudgubben , eller Hobergsgubben. Ibland talas det allmänt om bergsfolket , om en bergasmed , en bergsgubbe eller en bergsgumma , men då är det oklart om det är jättar, troll eller någon annan typ av bergväsen.

Gränsen mellan olika väsen var inte självklar. Folktrons jättar var ofta väldigt stora. I en del uppteckningar sägs det att jätten var så stor att när den vandrade över skogen mejades den ned eftersom träden var som högt gräs för jätten. I andra av Isofs uppteckningar berättas om hur en jättegubbe klagade över något som fastnat i ögat och när hans hustru plockade ut det var det en grankotte som fastnat där.

När jättar talade om sina hundar kunde de i själva verket vara väldiga björnar. En uppteckning beskriver hur en jättegubbe var ute på jakt men att han klagade över att han endast fick en mus, vilket egentligen var en björn. Något som är typiskt för berättelser om jättar är att det fanns spår efter dem överallt i naturen.

I folktron möts vi ibland av tanken om att bergen för väldigt länge sedan var mjuka och att de stelnat allt eftersom tiden gått. Om det fanns urgröpningar i bergen som låg två och två, kunde de beskrivas som märken efter en jättes rumpa. Tanken var då att jätten suttit där när bergen var mjuka och att de därför format sig efter jättens bakdel. Stora stenrösen, som vi idag vet var uppförda av människor under främst bronsåldern, tänktes vara högar som jättar samlat när de krigat och kastat sten mot varandra.

Hålor i berget och stora gropar kunde också betraktas som grytor som jättarna använt när de kokat mat. Dessa kallades jättegrytor. På en del håll finns avlånga gropar vid sjöar eller på annat håll i naturen vilka förklarades vara orsakade av att en jätte stått där. Hela sjön, om den hade märkliga konturer som efter en kropp, kunde förklaras med att det en gång i tiden varit en jättes sovplats.

På åkrar lite här och var ligger stora stenblock, trots att närmaste berg ligger långt bort. En förklaring var att det var jättar som kastat dit dem. Därför kallas sådana stenblock för jättekast. Denna föreställning är spridd över hela vårt land, från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Varför skulle jättarna ha kastat klippblock?

Bild från boken Berättelser vid ett träd som föreställer den sten som enligt sägnen kastats dit av Storbergsjätten. Jättarna hade inte mycket till övers för kristendomen, men det hindrade dem inte från att faktiskt hjälpa till med att bygga kyrkor — om de bara lovades en tillräckligt stor belöning. En berömd sägen som återberättats från många håll i vårt land handlar om hur en jätte, eller ett troll, anlitas för att bygga en kyrka.

De var ju oerhört starka och kunde därför mot att de erbjöds en omöjlig belöning, som solen, månen eller prästens liv, övertalas att hjälpa till. Det gällde dock att se upp eftersom jättarna arbetade väldigt snabbt. Om de inte hejdades kunde de hinna bygga klart inom avtalad tid och därmed få rätt till sin lön. För att skydda sig mot ett eventuellt anfall från jättarna har gudarna låtit bygga en stor mur runt hela Asgård.

Människorna kan vara antingen fria eller ägda av andra, då kallas de trälar. I Midgård bygger människorna sina hem men också platser som är som en spegling av gudarnas värld med ett träd, ett tempel och en vattenkälla. Världen och himlen skapades en gång med jätten Ymer som byggmaterial. Det var Oden och hans bröder som kom på att använda jättens kropp. När vi går runt bland skog och berg och simmar i sjöar och tittar upp mot stjärnorna, då är Ymer överallt.

Himlen är hans huvudskål, berg och sten hans ben, jordmassan är han kött, träd och gräs är hans hår och blodet är allt vatten i hav och sjöar — och molnen på himlen är hans hjärna. Ni förstår hur stor han måste ha varit! Runt omkring världen ligger det stora havet, en ocean, och i havet ligger en gigantisk orm av jätteätt som heter Midgårdsormen, som biter sig själv i svansen och som sällan visar sig.

En gång försökte Tor fiska upp den. Bortom Midgård och bortom havet, långt ut vid världens ände, ligger Utgård, där jättarna bor. Om människorna ger sig för långt ut på havet eller in bland bergen eller ut i ödemarkerna kan de komma allt för nära Utgård och hamna där. Jättarna är gudarnas värsta motståndare, men det hindrade inte till exempel guden Frej att bli kär i jättinnan Gerd eller att jätten Trym att vilja gifta sig med gudinnan Freja!

Ibland blir de äktenskap mellan gudar och jättar, som mellan guden Njord och jättinnan Skade. Tor far ofta iväg österut och slåss med sin hammare mot jättar och även andra gudar reser emellanåt till Utgård i olika ärenden. Men ibland festar gudar och jättar tillsammans. Jättarna har ett skepp som heter Nagelfar och Rym är rorsman. Skeppet är byggt av döda människors naglar och det är det största skeppet i världen!

I dödsriket Nifelhel, den dimhöljda världen, råder evig vinter. Här ligger draken Nidhögg och gnager på Yggdrasils rot, vid brunnen Hvergelmer. Det var Lokes och Angerbodas dotter Hel som kastades hit ned och skapade ett dödsrike. Hels syskon är jättevargen Fenrisulven och Midgårdsormen. Längst i norr finns en strand som heter Nastrand — likstranden.

Där ligger en stor, hemsk saI som är byggd av sammanflätade ormar som spyr ut frätande etter. Vägen till Nifelhel går genom mörka dalar och nedåt över en älv som heter Gjöll, gränsen till de levandes värld. Bron över till dödsriket heter Gjallarbron. Nifelhel omges av en mur och ingången, Helgrind, vaktas av en väldig hund.

Nere hos Hel finns också en svartröd tupp som gal för de döda. Gillar du högtider som Frigg, är vis som Oden, lekfull som Idun eller älskar att stå i rampljuset som Balder?

Jättar skelett

Svar får du i vår unika quiz! Läs mer om vikingarnas världsbild och om några av alla gestalterna i sagorna och sägnerna i den fornnordiska mytologin. Skade är jättinnan som blir accepterad av gudarna i Asgård när hon gifter sig med havsguden Njord. Heimdall vakar ständigt, och med sin skarpa syn och otroliga hörsel kan han se flera mil och höra hur gräset växer på marken.

Freja, fruktbarhetsgudinnan, reser i en vagn dragen av katter och kan konsten att förutsäga framtiden, att sejda. Balder är son till Oden och Frigg och känd för sin vänlighet, mildhet och klokhet — älskad av alla i Asgård. Idun är gudinnan för ungdom och de andra gudarna får gyllene äpplen av henne som håller dem unga.