Små flugor äter upp majrova

Blommor och bin Mötet mellan blommor och bin är helt livsavgörande för vår planet. För dig som odlar blommor, grönsaker och kryddväxter är det intressant att tänka till kring hur pollinering och befruktning går till och vilken roll du spelar i detta fantastiska kretslopp. Så låt oss titta lite närmare på det här med blommor och bin.

Befruktningen som sker i en blomma är å ena sidan en ganska enkel procedur, å andra ett fascinerande och livsavgörande skådespel i miniformat som utspelas omkring oss hela växtsäsongen. Befruktning av en blomma Produktionen av pollen i en blomma sker i de hanliga delarna, som kallas ståndare. Pollenet samlas i den så kallade ståndarknappen, som sitter längst ut på ståndaren.

Beroende på art har blomman olika mängd ståndare. Blommas honliga delar sitter mitt i blomman och består av en eller flera pistiller vars övre del kallas märke. Det är på märket pollenet måste landa för att fröfabriken ska kunna kicka igång. Märket är ofta klibbigt för att underlätta för pollenkorn att fastna.

När de har fastnat gror en liten pollenslang som för pollenkornen ner i pistillens fruktämne, där fröämnet väntar på att befruktas. Efter befruktningen börjar fruktämnet växa till sig, antingen till ett fröhus eller till en frukt med fröer i.

Hanblommor och honblommor Hos de allra flesta växter består blommorna av både ståndare och pistill, men hos vissa arter är blommorna enkönade, alltså antingen en honblomma eller en hanblomma. Hos växter som är så kallade sambyggare sitter enkönade blommor på olika ställen på samma blomma. Du ser skillnad mellan han- och honblommor på att honblomman har ett fruktämne i form av en liten knöl under blomman, vilken hanblomman saknar.

Exempel på sambyggare är många sorter av gurka. Hos växter som är så kallade tvåbyggare sitter enkönade blommor på olika plantor; det finns alltså hanplantor och honplantor av samma sorts växt. När du odlar tvåbyggare krävs en honplanta och en hanplanta för att få frukt. Exempel på tvåbyggare är humle och havtorn. Självpollinering och självbefruktning När pollen överförs från ståndare till pistill i samma blomma kallas det självpollinering och om blomman blir befruktad har en självbefruktning skett.

Självpollinering är ett bra sätt för växter att fortplanta sig när det finns ont om pollinerare. Många blommor har utvecklat sätt att hindra självpollinering — exempelvis genom att ståndare och pistill inte är redo för befruktning under samma period. Naturen brukar veta vad den gör så detta är antagligen ett smart sätt att hindra en typ befruktning som inte är den bästa i längden.

Eftersom självbefruktning ger fröer som är exakt likadana som moderplantan sker ingen genetisk variation. Korspollinering och korsbefruktning När pollen överförs från en blomma till en annan, på samma planta eller olika plantor, kallas det korspollinering och om blomman blir befruktad har en korsbefruktning skett. Korspollinering fungerar bara mellan blommor av samma art.

Det är vid korspollinering som växter kan förändras genetiskt och utveckla artens styrkor och konkurrensfördelar. Här är ett gäng tips: 1. Så favoritgrönsaker som rädisa, rucola och majrova riktigt tidigt i täckta lådor. Jordlopporna kommer först senare under våren och hinner inte göra så stor skada då grönsakerna ändå ska skördas. En del menar att det är bättre att vänta med sådden men jag gör den alltså hellre lite tidigare eftersom jag ju vill ha den tidiga skörden.

Kläm jordlopporna sent på kvällen i ljuset av ficklampa, de är dåsiga på natten och hinner inte undan. Stör jordlopporna genom att vattna så hårt du vågar med vattenslangen på plantorna så ofta du kan. Då blir de griniga och ger sig av. Gör en mumsig låda med grejer de får äta på och så det du vill äta i en skyddad låda en bit bort. Är de nöjda på en plats tycker jag att angreppen blir mindre i andra delar.

Just nu äter de till exempel ordentligt på rädisblasten men har helt låtit bli den sent sådda rucolan. Förodla de stora kålplantorna i skydd under nät på en plats bortom friland och sätt sedan ut på växtplatsen cirka 8 veckor efter sådd. Även de mindre bladen hos kålrabbin är goda och kan ätas råa eller tillagade. Frö 1g innehåller — frön.

I en portion är det tillräckligt för att så mellan 5 och 10 meter på friland. Till sträckmeter behövs 10—15g. Mer information Kålrabbins ursprung är höljt i dunkel, men den första säkra kålrabbin åts av romarna på talet efter Kristus. De åt den dock mycket sparsamt, i tron att den gjorde soldaterna o-aggresiva och slöa.

Den odlas nu allmänt i Europa, i synnerhet i mellan- och östeuropa, där den är minst lika viktig som kålroten är hos oss. Hos kålrabbin är det den övre stamdelen som svällt till en rund boll med en mild kålsmak. Den är lättodlad, angrips sällan av insekter, går bra att lagra och skulle kunna odlas i mycket större omfattning än nu. Odla kålväxter Kålväxterna tillhör de korsblommigas familj och har en spännande formrikedom.

Men ursprunget anses ändå vara en enda art, en vildväxande bladkål Brassica oleracea var. Dess närmaste nu odlade släkting är grönkålen.

Gemensamt för alla kålsorter är att de gärna vill växa i lite kraftigare, väldränerad jord med god tillgång på näring. De är därför tacksamma för god kompost, natur- och gröngödsel. Kålväxterna tycker om relativt hög fuktighet i både mark och luft och växer därför bäst på sensommaren och hösten.

Finns det inga möjligheter att vattna under torrperioder, så är marktäckning med organiskt material ett bra sätt att hålla jorden fuktig och ogräsfri. Det är viktigt att pH-värdet ligger ganska högt, för att minska risken för bland annat klumprotsjuka. Det är en förödande svampsjukdom som gynnas i blöta jordar med ett lågt pH-värde.

Svampens sporer överlever i många år, så undvik att odla kålväxter och andra korsblommiga växter, till exempel rädisa och rättika, på samma plats oftare än vart 6:e år. Efter ett angrepp av klumprotsjukan måste man vänta minst 6 år innan kålväxter kan odlas igen.