Löv som blir röd vid avverkning

Gångsystem Modergångarna, cirka 1 millimeter breda och cirka 4 centimeter långa, går relativt rakt ut från den stjärnformiga parningskammaren dolt inuti barken. Äggen läggs i modergången. När äggen har kläckts äter sig larven fram inuti barken och bildar ett tätt och slingrande gångsystem. Kläckhålen som den färdiga skalbaggen använder när den lämnar granen är runda och cirka 1 millimeter.

Innerbarken torkar ofta fast mot veden, medan ytterbarken lossnar lättare och pickas gärna bort av hackspettar. Bekämpning Bekämpning av den dubbelögade bastborren förhindrar inte de skador som torkan orsakar. På längre sikt är det därför ståndortsanpassning som gäller för att undvika omfattande skador på gran. Undvik granen på svaga och torra marker. Till skillnad från granbarkborren kan antalet dubbelögade bastborrar minskas kraftigt genom att avverka angripna träd på vintern om man får med sig barken ur skogen, då den dubbelögade bastborren övervintrar som larver i värdträdet.

Men bekämpningen minskar också mängden vinterföda åt bland annat hackspettar som är en viktig fiende till granbarkborrarna. Därför är det tveksamt om bekämpningsåtgärder mot dubbelögad bastborre har någon positiv effekt på den sammanlagda mängden barkborreskador i skogen på sikt. Granbarkborre Granbarkborren är den insekt som gör mest skada på våra granskogar. Störst risk för skador är det under perioden maj till augusti då granbarkborren svärmar.

De angriper då både nedblåsta och stående granar. Med förberedelser och kunskap kan du ta upp kampen mot insekten och rädda värdet i din skog. Mer information om granbarkborre Röd tallstekel Röda tallstekeln förekommer i hela Götaland och Svealand samt i Norrlands kustland. Den angriper såväl ungskog som äldre bestånd.

Bilder på sjuka granar

Det verkar som om angrepp av den röda tallstekeln främst sker på hedmarker och mossmarker, men under år med stora förekomster sprider sig angreppen till all typ av skogsmark. Larven gör skadorna på skogen Röda tallstekeln är en 6—10 millimeter lång stekel. Dess larver, som är de som förorsakar skadorna, är 25 millimeter långa då de är fullvuxna.

Larven har blanksvart huvud och grågrön kropp med längsgående svarta linjer.

Skadeinsekter skog

Arten äter huvudsakligen på fjolårsbarren. Orsaken till att de sällan äter av årsbarren är att dessa vanligtvis inte hunnit växa ut innan larverna blivit fullvuxna. Också äldre barrårgångar än fjolårsbarr kan ätas. Stekeln svärmar på hösten Röda tallstekeln svärmar och lägger sina ägg under september-oktober. Äggläggningen är temperaturberoende och ju varmare hösten är desto längre pågår äggläggningen.

Den rödfärgade honan lägger sina ägg i hål som hon sågar i kanten av ett årsbarr.

Röjning av sly

Äggen läggs framför allt i barr i övre och mellersta delen av kronan på tallar i bestånd från en meters höjd och uppåt. Äggen övervintrar och larverna kläcks i slutet av maj till början av juni. Larverna håller ihop i grupper om 20—40 individer kolonier och äter på de barr där äggen lades. I slutet av juni och juli har larverna blivit fullvuxna, spinner en kokong och bildar så småningom puppa.

Trädslaget bildar normalt ett ganska djupt rotsystem och är därför stormtåligt. Virke Bokens virke. Foto Hans Fryk. Bokens virke är hårt och segt. Idag används det till möbler, ofta för offentlig miljö och golv. Även massaindustrin är en stor förbrukare av bokved. Boken är ett ströporigt träslag, d. Årsringarna är synliga och virket har en jämn struktur.

Vedens färg går i en gul-, röd- eller brunvit färgton. I samband med torkning behandlas virket vanligtvis med vattenånga basas och får då en något rödare färg. Det är framförallt märgstrålarna som ger virket dess speciella karaktär. På möbler med ytskikt av svarvad bokfanér framträder de som mm höga bruna streck. Hos äldre, grova träd förekommer ofta en zon av mörkare färgad ved s.

Rödkärnan anses ofta vara ett kvalitetsfel, men rätt nyttjad kan den ge virket ett dekorativt och livligt utseende. Vedens hållfasthetsegenskaper påverkas inte av rödkärnan Skärbrädor av bok. Känsligt för missfärgning Virket är medeltungt och har mycket goda hållfasthetsegenskaper. Boken är ett av de träslag som är mest utsatt för lagringsskador.

Stockarna bör därför sågas upp kort efter avverkning. Bokveden är inte beständig mot röta och insekter. Virke som ska användas utomhus bör därför vara impregnerat. På naturobjekt som sparas finns det ofta mycket organiskt material och ett myller av olika markorganismer. På vilka platser lönar det sig att lämna viltbuskage? Hur stora ska de vara?

Vad säger Kemera-stödvillkoren om viltbuskage? De kan vara allt från en grupp på några träd till en dryg ar. De ger skogshönsfåglar, speciellt ungkullarna, och skogsharar skydd och föda. Till exempel svårframkomliga platser som man också annars gärna lämnar orörda och som har blandbestånd och lövträd passar bra som viltbuskage. Andra bra platser är fuktiga sänkor och skogsfigurens kanter.

Det viktigaste trädslaget i ett viltbuskage är granen, eftersom dess kvistar når ända ner till marken. Så länge viltbuskagen täcker mindre än 10 procent av den totala arealen är plantbeståndet fortfarande Kemera-dugligt. Fyra buskage på en halv ar var täcker två procent av en hektar. Aspen betraktas allmänt som ett bra trädslag som ökar artrikedomen i skogen.

Vilka arter är det som behöver aspar? Många arter är specialiserade på ett visst skede i aspens utveckling. Därför är det viktigt att det finns både levande och döda aspar i skogen. Aspen är viktig för till exempel aspfjärilen och poppelsvärmaren, större aspvedsbocken, poppelmusseronen och aspfjädermossan. Hackspettar häckar gärna i aspar för det mjuka träets skull, och döda aspar ger dem insekter att äta.

Också många andra fåglar häckar i asp. Flygekorren har ofta sitt bo i ett hackspettshål i en gammal asp, och asplöven är viktig föda för den på sommaren. Den mjuka veden och den basiska barken gör aspen till en värd för fjärilar, gelésvampar, tickor och mycket mer. Många av de arter som är beroende av gamla eller döda aspar finns med på listan över hotade eller hänsynskrävande arter, till exempel den hotade cinnoberbaggen.

Ibland fäller man som en viltvårdsåtgärd aspar åt hararna så de har mat på vintern. Aspen är ett mångfaldens superträd eftersom den ger husrum och föda till så många organismer.