Väldigt sällan fin

Men om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak. Smålandsposten Genuint begåvad och rolig debut Tidningen Vi Det är en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring, och förskonande fri från den klassiska dramaturgi som brukar omge identitetskriser. Expressen En underbart rolig roman om kulturkrockar och en spännande inblick i en ung svensk eritreans universum.

Femina Sami Said lyckas vara underhållande samtidigt som han rör sig med små sanningar bland stora frågor och ämnen på så gott som varenda av de drygt sidorna. Det är ingen dålig bedrift av en debutant. Det här är en underbar, dråplig och rörande uppväxtskildring. Det är en stilistisk, väldigt medveten debut. Det han berättar är väldigt välberättat. Yukiko Duke om pocketutgåvan, Gomorron Sverige.

Om boken När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. Ingalill Mosander, Aftonbladet.

Betyg 4 av 5 Kommentar av Gunnar Bernler Underbar distans till båda sina kulturer - och även självdistans. Betyg 3 av 5 Kommentar av Anna Nyman Tråkig stundtals. Irriterar mig oerhört på karaktären Anna och tänker på begreppet "manic pixie dream girl". Gillar dock slutet. Betyg 4 av 5 Kommentar av Mary G Så här exalterad har jag inte blivit över en svensk debutroman sedan Ett öga rött.

Betyg 4 av 5 Kommentar av Klinga Trots de höga förväntningarna blev jag positivt överraskad. Vilket kreativt språkbruk.

Det ger invanda situationer en ny, ofta befriande, vinkel. Said lyckas i Noha skapa en person som trots allt tal om hur udda han är, är så allmängiltig att jag ibland kan identifiera mig helt. En kille som vill vara ifred, som vill göra sitt utan distraktioner. Ska det vara så svårt?

Ja tydligen ska det vara det. Vi är sociala och kräver kontakt. Men Nohas kluriga livsperspektiv och kloka insikter kommer jag att minnas länge. När han lämnar hemstaden Göteborg för religionsstudier i Linköping är det som en ung vuxen som alltid fjärmat sig från såväl traditionellt "svensk" livsstil som från andra, både mer liberala och mer extrema, variationer av islam.

Hans världsbild är identisk med familjens läs: pappans , och han ser inga skäl att ifrågasätta den. Det säger sig självt att steget att flytta hemifrån kommer att föra med sig nya impulser, människor och synsätt som skakar om honom i grunden. Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin, är en berättelse om Sverige och Eritrea, om islam och sekularisering, om hur olika kulturella normer krockar med varandra och skapar oro i individen.

Men framför allt handlar den nog om vad som händer med en människa som — helt medvetet — stängt in sig själv i ett slutet rum, i den naiva trosvissheten att han inte behöver något mer än det han redan vet. Saids huvudperson är en kantig, asocial och besvärlig person med en moral som inte finner något gensvar i den värld han vistas i. Det gäller såväl i Linköping där Noha lär känna Fredrik som efter att ha konverterat till islam blir Abdul, och Anna, tjejen som envisas med att söka Nohas sällskap trots hans avighet , som i Eritrea dit Noha reser med sin bror och far efter farfars död, och där hans faster står för en moderniserad, liberal islam och uppmuntrar Noha till fadersuppror.