Omdömen om stefan löven

De avhandlas alla i tur och ordning i memorarboken. Inte alltid med några djupare lärdomens reflektioner, snarare som något som bara måste hanteras av en i plikt och ansvarstagande skolan förtroendevald person. Genomgången av Löfvens offentliga gärning, som svetsare på Hägglunds, förbundsordförande och som s-politiker, är alls inte ointressant.

Men några större nyheter som tidigare inte varit kända kommer minnesboken ändå inte med. Intressant att ta del av är också uppgörelsen som blev känd som januariavtalet och som i slutfasen var både bökig och stökig innan den blev klar. Närmast beröm för en person med Löfvens bakgrund. Konformt med Löfvens personlighet är att han i boken nästan alltid mest har något vänligt och försonande att säga om de flesta han mött i sina olika roller.

Men några undantag finns vad gäller tre personer på den svenska politiska arenan. De två först nämnda ogillas bland annat för deras mycket uppskruvade och högljutt anklagande retorik under covidkrisen V-ledaren Dadgostar däremot för att hon med stöd av Sverigedemokraternas röster i riksdagen fällde Löfven och hans regering med en misstroendeförklaring i juni Han, och Sveriges regering, försökte säga som det är i EU-kretsen när få andra gjorde det.

Det behövdes, och månaderna vi klarade att både göra en historisk humanitär insats för människor från några av världens vidrigaste krigshärdar samtidigt som vi tryckte på för att få fler att göra mer, borde fylla oss med stolthet.

Men den tiden får inte mycket utrymme i några memoarer. I stället är det när vi gav upp som lever starkast i minnet. Och att alternativet om MP lämnat, är att S då skulle gjort upp med Moderaterna. När vi upplevde den svåraste situationen i regeringsarbetet var Stefan Löfven inte längre en koalitionsledare. I boken försöker han nog ärligt beskriva min och Miljöpartiets hållning under förhandlingarna.

Ändå smärtar det att minnet tycks göra den gröna ståndpunkten platt och naiv. Läs meningarna igen. De står rakt efter varandra. Det kan vara värt att påminna sig om det uppenbara. Hela världen ville inte till Sverige. Och ingen ville bara titta på när mottagningssystemen brast. Alla insåg att något behövde göras. Sakligheten fanns inte där Men sakligheten som annars kännetecknade förhandlingsåren fanns inte längre där.

Situationen krävde mycket, men inte att barn som redan var här skulle kastas ut i en decennielång otrygghet som för många slutat under broar i Paris, eller att skyddsgrunden för kvinnor som flyr hedersbrott och hbtq-flyktingar skulle tas bort. Inte heller att möjligheten till integration för de som faktiskt fått rätt att stanna här skulle grusas genom att familjer splittras och framtiden hackas sönder i ständiga tillfälliga uppehållstillstånd.

Att värna asylrätten var det övervägande argumentet för Miljöpartiet att till slut falla för ultimatumet, trots insikten om att människors tilltro till att partiet står för vad vi säger — och opinionssiffrorna, skulle falla med det. Om Socialdemokraterna och Moderaterna i det läget hade gjort upp om att sluta behandla asylansökningar, vilket var Moderaternas krav, så skulle resten av EU följt efter.

Asylrätten hade fallit. Att det var Socialdemokraternas prioritet att rädda asylrätten är därför lite motsägelsefullt. S gjorde upp med M ändå Och några år senare försökte S ju ändå — trots att man fortfarande satt i ett samarbete — göra upp med Moderaterna om ett volymmål för flyktingmottagandet.

Hur det skulle gå ihop med envars rätt som människa att i annat land söka och åtnjuta skydd från förföljelse, ja, just det är jag nog för naiv för att förstå. Men om det nu är så, att man ville lägga om flyktingpolitiken för att behålla det folkliga stödet för flyktingmottagandet som var historiskt stort , är det väl dags att utvärdera?

Och då vill jag bara lägga på bordet att det kan ju ha blivit precis tvärtom. Och i den mån det gick alldeles uppenbart åt helvete berodde det antingen på hopplösa omständigheter eller på att någon borgare eller vänsterpartist agerade oresonligt. ANNONS Analysen av högerpopulismens framväxt, den största politiska förändringen under Stefan Löfvens aktiva tid, är så grund att läsaren slits mellan viljan att somna och behovet att dunka huvudet i närmaste vägg.

Den politiska biografin är en erkänt svår genre. Ska den bli riktigt lyckad krävs dels att författaren faktiskt har ett ärende, dels att lojaliteten gentemot detta ärende tillåts övertrumfa de andra lojaliteter som ett långt liv i politiken ofrånkomligen skapar. Om Stefan Löfvens ärende är oklart är lojaliteten desto tydligare. Partiet tar ansvar och partiet bygger landet.

Ibland hamnar partiet i kris, lite oklart varför, men sedan reser sig partiet och tar ansvar igen.

Och inte undra på det. Nästan alla socialdemokrater vi möter i boken är om inte skickliga eller till och med mycket skickliga så åtminstone hyggliga och välvilliga människor. Det är nästan osannolikt. Något sådant knivhugg i ryggen upplevde aldrig jag under mina år som regeringschef. Det är fortfarande något sällsynt i partiets historia.