Minoritetsspråk i sverige i framtiden

Judar har ett egen kultur och en egen religion. Judendomen handlar egentligen mer om en gemensam judisk kultur än om religion. Idag finns det omkring 20 judar i Sverige. De flesta av dem bor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Till Sverige kom de första romerna på talet. Vart de än har kommit har romerna förbjudits att slå sig ner.

Enligt en svensk lag som gällde ända till mitten av talet fick romer inte vistas i Sverige. De kunde därför inte folkbokföras och var i praktiken statslösa. Det var inte förrän som Sveriges romer fick samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra svenskar. Idag finns det cirka 10 miljoner romer i världen, de flesta lever i Europa.

I Sverige räknar man med att det finns ungefär 50 - 60 romer. Sverigefinnar Finland har varit en del av Sverige från tidig medeltid fram till då Sverige efter ett misslyckat krig förlorade Finland till Ryssland. Under den långa perioden då Sverige och Finland var ett gemensamt rike bosatte sig många finländare i Sverige, liksom många svenskar i Finland. Men de flesta sverigefinnar flyttade hit under talet.

Många kom till Sverige som flyktingar under andra världskriget , medan andra flyttade hit senare, särskilt under talet. Idag finns mellan - sverigefinnar i Sverige varav mer än hälften pratar finska dagligen. Tornedalingar Under medeltiden var Tornedalen ett viktigt handelscentrum med en stor finsktalande befolkning. Dessa kom senare att utveckla ett eget språk, meänkieli.

Efter finska kriget då Sverige inkl Finland förlorade Finland till Ryssland, delades området kring Torneälven, Muonio- och Könkämäälvar upp i två delar. Den västra sidan blev en del av det nya Sverige som då fick sina nuvarande gränser , medan området i öster blev finskt, eller rättare sagt ryskt eftersom Finland tillhörde Ryssland från och med då fram till Begreppet tornedaling används för ett beteckna både en regional och en kulturell identitet, och man behöver inte kunna språket för att vara tornedaling.

Idag finns det omkring 50 tornedalingar i Sverige. De flesta bor i några av landets nordligaste kommuner: Kiruna, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Gällivare. Allra flest bor det i Pajala där också kulturlivet är mest aktivt. Det är ord som beskriver hur de hålls samman och hur de skiljer sig från andra. Även språk och religion kan skapa och avgränsa grupper och minoriteter.

Etnicitet, identitet och kultur kan definieras på många olika sätt, vilket också har skett i olika tider och olika sammanhang. Etnicitet används idag för att beskriva tillhörighet till en grupp som definierar sig som skild från andra vad gäller ursprung och kultur. Vi kan lämna våra barn till helt finskspråkiga förskolor och grundskolor, och våra ungdomar kan studera på ett sverigefinskt gymnasium.

Våra föräldrar och mor- och farföräldrar får besök av finskspråkig hemtjänst och kan få bo på finskspråkiga äldreboenden där personalen kan tala deras språk. Vi har public service som sänder egenproducerade finskspråkiga program på en finsk kanal och under större arrangemang som Melodifestivalen, OS och Eurovision Song Contest har vi finsk live-kommentering. Om vi tänker på hur mycket som har hänt sedan finska erkändes som ett officiellt minoritetsspråk år kan vi drömma om att utvecklingen under de kommande åren går ännu fortare.

Min personliga kamp ligger mycket i att språket ska synas i det offentliga rummet eftersom det är först då språket får en högre status.

Det räcker inte att finskan får synlighet på nätet där valet att läsa informationen är frivillig, språket måste synas för alla. Finskan är inte bara vårt modersmål, det är även ett kulturarv för vårt land. Som jag sa tidigare, jag personligen har märkt av en stor skillnad i den sverigefinska gruppen under de tre senaste åren.

Insatser behövs i såväl stort som smått för att sverigefinskan ska leva vidare till kommande generationer, menar Paula Ehrnebo. I en artikel i Kielviesti, Språkrådets finskspråkiga språkvårdstidskrift, sammanfattar Ville Eloranta, redaktör och språkvårdare vid Helsingin Sanomat Finlands största dagstidning , de faror som han uppfattar som hot mot nationalspråken i Finland.

Det vill säga finskan och svenskan. Ett av hoten är användningen av engelska och dess påverkan på finskan och svenskan. I sin artikel tar Eloranta upp flera exempel på faror som i hans mening hotar nationalspråken. Han konstaterar bland annat att sånt som grammatiska regler, sakkunnigas synpunkter i beslutsfattande eller nyskapande av finskspråkiga benämningar på utländska begrepp bortprioriteras.

Han menar också att engelska används i stället för finska i allt för stor omfattning. Den utveckling Eloranta beskriver är ungefär densamma som sverigefinskans, det vill säga den finska som talas i Sverige. Det största hotet för sverigefinskan torde dock fortfarande vara svenskan. Det kryllar av talspråkigheter och svecismer i skriftspråket det vill säga svenska ord som direktöversätts till finska.

Stora och små begynnelsebokstäver används utan hänsyn till regler, reglerna för sär- och sammanskrivning har glömts bort, kommatering verkar godtycklig om kommatecken överhuvudtaget används. Språkrådets termrekommendationer följs inte, utan egna alternativ skapas och de är inte alltid lyckade. Det kan verka småsint att påpeka den här typen av brister, men på längre sikt är det inte fråga om bagateller.

Ett felplacerat kommatecken kan ändra betydelsen i en hel mening. Ett annat hot mot sverigefinskan är språkbytesprocessen, det vill säga att nya generationer överger minoritetsspråket finska för majoritetsspråket svenska.

Särskilt stor är risken naturligtvis för de sverigefinnar som är födda i Sverige. I vilken mån språket förs vidare till kommande generationen beror på olika faktorer, men nyckelrollen har skolan. Skolfrågan är dock så omfattande att den kräver en egen artikel och därför behandlar jag den inte här.